Idag är jag en stolt mamma.

Idag såg jag min dotter bli nöjd när hon kom till avslutnings showen och fick veta att hennes grupp dansar i andra akten.
Sen såg jag henne och hennes grupp dansa och sen mass dansen.
För att ha en dotter efter showen kommer och talar om att hon troligtvis blir yngst nästa termin i sin grupp eftersom hon byter till 10- - 13 års ålders gruppen...   

Felicia hade bara en sak att klaga på efter showen...
Det var att hon hade spagetti ben... Ha ha ha ha   
Men hon dansa hela vägen till busstationen från Tonhallen bara ca 1.4 km...
Sen hem med bussen...

Lyckades göra mat och somna till efteråt...

När jag vakna nästan 1 timme hade Felicia gjort klart alla sina läxor   

Så idag är jag en stolt mamma som insåg att min lilla dotter har blivit stor för fort..

Min dotter är på god väg att bygga upp sitt liv..

Hon förklara för mig på bussen hem att när hon blev stor ville hon bli dansare och ryttare..
Själv klart är polis med i bilden fortfarnade men just nu vill hon satsa på skola, dans och hästar :)

Nä dags att borsta ut håret på min stora tjej nu och göra en fläta... 
Sen stoppa henne i säng så jag kan ut öva magi när hon sover... :)

Det är okej när livet kastar citroner...
Då ska man tydligen göra lemonad...
Det är okej när livet kastar skit....
Då kan man gödsla gräsmattan eller blommorna...

Det finns många sätt att handskas med saker och ting...

Jag är trött...

Jag har ont...

Jag vill skrika...

Jag vill gråta...

Jag vill ha ett slut...

Jag vill lägga mig ner...

Jag vill slänga telefonen i väggen...

Jag vill sätta mig i en bil och bara åka...

Jag vill flyga och dricka kaffe med en av dom bästa i hela världen...

Jag vill... Jag vill har lycka och harmoni...

Osv

Jag vill så mycket...

Men pågrund av läkarbesök och inga svar så ja då står jag i ett stort dö läge.
Jag kan inte lämna Sundsvall förän jag har en tid för operation eller ett svar på hur länge dom skjuter upp den här gången.
Jag kan inte bara lämna Sundsvall förän jag träffat min läkare på sjukhuset och lämnat prover...

Jag kan inte lämna på grund av att jag ska på vårdcentralen för att lämna massa prover för att dom kanske kan få en bild på varför jag har ont. För att läkaren på vårdcentralen ska försöka komma på vad som är fel med min kropp...

Ja för att hata läkare och sjukhus så ja tänkte jag tydligen bli stamkund en gång till...
Och när det kommer till min operation jag den är uppskjuten tills vi har ett svar på andra komplikationer...

Min läkare på sjukhuset ska jag träffa på onsdag eller torsdag hurra jippi...

Den söta lab sköterskan som ska sticka mig och ta massa blodprover på Vårdcentralen ja hon dejtar jag på Fredag.

Jag är trött på att vara sjuk men inte ha en lösning på problemet...

Jag är trött på att ha ont utan att få ett svar på varför...

Jag är trött jag är så jävla trött nu...

Det var inte riktigt det här jag skulle skriva om i kväll men ja nu får det bli så...

Jag vet att vissa läser min blogg för att få veta saker om mitt liv.
Ja här har ni era svar...

Jag är snart 1 år senare inte klar med operationerna,
Jag är snart 1 år senare inne på fler provtagningar...

Jag är snart ½ år senare på samma ställe som då... utan svar...

Så ja då har jag nog sumerat ihop mitt liv just nu...

Jag har lite känslor kvar vi livet... 
Men en passande låt just nu ikväll är 

Livet ska ha en mening...

Det var vad jag fick lära mig...
Någonstans efter vägen lärde jag mig precis det....
Livet ska ha en mening...

Men mitt liv är tomt...
Jag är tömd på energi...

Jag är tömd på orken...
Jag är tömd på tårar...

Jag är tömd på förståelse...

Jag är tömd på bitterhet...

Jag är tömd på vilja...
Jag är helt tömd på alla plan...
Det finns inga fler undan gömda depoer att hitta något nu...

Jag har förlorat min mening...
Jag har förlorat min tro...
Jag har förlorat min insikt...

Jag har förlorat mitt hat...
Jag har förlorat min kärlek till vissa...

Jag har förlorat för mycket helt enkelt...

Detta är vad jag känner varje kväll just nu...

En inställd operation, fram skjutna provtagningar, konstant smärta från magen, som sabbar allt, lågt järnvärde kan göra detta mot tankarna och känslorna...

Sen sluter jag mina ögon och glider in i drömmarna...     

Där jag den senaste tiden inte drömt min underbara Bahamas het och slampiga dröm... Med många drinkar...
Nopp iu drömmarnas värld så blir jag påmind om vem jag är och vad min dröm är...
Vad jag vill...

Sen slår jag upp ögonen och hör mitt största    hålla på med sina morgon bestyr som just nu är att skrika om radion för att inte missa julkalendern för att sen ramla från frukost bordet till tv för att se julkalendern på tvn. :)

Min dotter får mig att le även dom värsta dagarna i mitt liv...
Hon får mig att minnas att hon är min mening i livet...
Hon är den som får mig att kämpa vidare när jag inte orkar mer...
Hon är den som ger mig tro och hopp åter...
Hon är den som får mig att smälta och inte ge upp...

Den bästa jag har i mitt liv är Felicia... hon är min MENING MED LIVET...       
Jag önskar alla människor en sån person....

Nej nu ska jag dyka tillbaka till skolarbetet... :)

Jag tar en dag itaget.

Ett steg i taget.

Jag börjar måbra igen.

Jag vaknar med ett leende på läpparna varje morgon.

Jag myser med min dotter varje morgon eftersom hon är mitt   .

Hon är den mot alla odds som också kan få mammas humör att tippa över.
Men ändå jag älskar henne.

Det är tragiskt att inte alla kan se att det är för henne jag gör detta.

Hon gjorde det när hon var bebis.

Det har man alla gjort.

Man kryper först.
Sen står man upp och sen går man.

En grund princip här i livet.

Vill man komma någonstans måste man lära sig att stå och gå.
Vill man något här i livet så sätt sikte på det.

Jag vill så mycket i mitt liv just nu.

Jag tar ett steg i taget och en dag i taget.

Jag jobbar med mig själv varje dag.

Bara för att komma vidare.

Idag satte jag min fot på gymmet för första gången på 1.5 år.

Det var skönt.

Jag kommer ha ont i morgon.

Men med ett steg i taget så kommer jag ditt jag vill ändå.

Så vart vill jag i mitt liv då.

Jo enkelt...

• Gå ner 20 - 30 kg.
• Hitta ett jobb igen.
• Bli klar med USKE utbildningen en gång för alla.
• Måbra helt och hållet.
• Jogga vår ruset 2015.

Det är där jag är just nu.

Jag har mål, jag har kunskapen att lyckas och för första gången på många år.
Har jag bara mig och min dotter att tänka på.

Jag har satt så mycket före precis mina egna mål.

För att slippa ta itu med mig själv.

Men jag är där nu.

Jag tar itu med mig själv varje dag nu förtiden.

Och jag blundar inte längre.

22:45 för 9 år sen föddes mitt hjärta.

Hon var mitt mirakel...
Den mest perfekta någosin...
Äcklig var hon men perfekt...
Hon var den som fick mitt hjärta att smälta.

Och sen dess har hon varit det bästa i mitt liv.

Hon är den som gör mig hel, hon är den som jag lever för.

Finns ingen gräns för min kärlek till min dotter.
Jag har spendert dom senaste 9 åren till att göra allt för henne för att hon ska måbra.

Jag skulle riva ett berg och gå genom eld.

Jag skulle vända upp och ner på världen för henne.

Spelar ingen roll hur trött och les jag blir på henne när hon gör dum heter och är tjurig och trött och bara är arg.

Så är det henne jag älskar och kommer aldrig sluta älska någonsin...

För man kan inte göra något annat än att älska henne i mina ögon.

För hon är perfekt.

Hon är efter allt en av dom mest empatiska och sympatiska människan på denna jord.

Hon är glad och hon älskar livet.

Hon älskar till och med dom som inte förtjännar det.

Hon bryr sig om människor.

För hon vill inte att någon ska lida...

Hon har mig och mina vänner.

Men jag står där varje dag....

Jag kommer alltid finnas där så länge jag lever...

Hon gör det bästa...

Hon fyller 9 år och hon har ett helt liv framför sig....

Hon kanske inte hade den perfekta kalaset idag.

Hon kanske inte fick det hon ville....

Men hon vet att måna älskad hon är precis för den hon är och hon vet vilka som kommer finnas för henne oavsett vad hon gör....

Men nu kommer vi till den tragiska biten av denna dag....

Hur kan du som hennes far välja bort henne vet jag inte...
Hur du kan på hennes 9 års dag skicka att du ska ta en överdos i mitt trapphus.

Samma trapphus som jag delar med min dotter ...

Den andra människan i världen du hävdar att du älskar...

Den dotter du såg föddas...

Att du ens kan sjunka så lågt borde få dig att inse att jag inte finns där.

I 9 år har du gett mig ett helvete.

Du har missat 90 % av hennes liv...

När du fått en ny changse har du kastat bort det för droger och frihet...

När jag gav dig din frihet så är du inte nöjd över det.

Hur du kan klandra mig och säga att det är mitt fel att du knarka och sjunka så pass låg med att komma med det tomma hotet att du ska ta en överdos i mitt trapphus.

Och om det var min dotter som hitta dig...

Ja hur tänkte du där...

För att efter 12 timmar komma med frågan om du lägger in dig på psyket på avgiftning om du får komma hem då.

Det finns ingen changse till det.

Du kasta skiten i desperat behov att få mig att vika...
Du kasta din sista sten.

Jag har stått där och väntat på dig för min dotters skull...
Jag har funnits där....

Jag har offrat så mycket...

Jag har gråtit så många tårar för min dotters skulle medan jag skyddat henne från dig...

Men idag bevisade du att hon kommer aldrig få dig som pappa...
Hon älskar dig... Men hon kommer aldrig få dig som pappa för du är för egoistisk.
Så du kommer aldrig komma tillbaka.

För kan man hota med att göra en överdos på hennes 9 års dag i trapphuset där hon bor. 

Då älskar man henne inte.

Jag vet att när hon blir äldre så kommer hon klandra mig till vis del för att du inte är där och finns för henne...

Men det är okej för mig... 

Jag kan leva med det...

För jag vänder himlen och jorden upp och ner för henne...

Jag önkade tills idag att du skulle komma tillbaka till henne och ge upp...

Men du kastade den sista stenen till din grav...

Jag släpper dig vidare för hon har det bättre utan dig.

Hon kommer ha frågor om varför du inte finns i hennes liv och jag kommer svara på dom så ärligt jag kan...

Jag kommer förklara för henne....

Jag kommer få henne att förstå...

Jag kommer slåss för att få henne genom livet...

Men jag tänker inte slåss för att du ska finnas i det...

För det finns inge som kan sluta bra med det tragiskt men sant...

Så nu till de bättre för dagen igen...

Min dotter somna nöjdast i sin säng.

För hon fick en tårta och hon fick paket...

Hon fick krypa upp och kramas med mig...

Och idag när hon gick och la sig när jag sagt god natt ramsan till henne.

Så tittar hon över säng kanten och säger...

Mamma du vet att jag inte är din lilla prinsessa längre... Men jag är inte din stora prinsessa heller...

Jag är din mellan prinsessa... och kommer alltid vara det :)   

Mitt svar blev oavsett hur stor du blir kommer du alltid vara min prinsessa...

För det finns ingen jag älskar mer än dig...

Jag kommer fortfarande ihåg exakt varje sekund och vad som sades i det där rummet....

För jag vet hur ont det gjorde efteråt...
Jag var den som såg blodet och frågade om det verkligen skulle vara så mycket och skulle det göra så ont...
Den läkaren hade inge riktigt bra svar...
Svaren har efter ett år blivit mycket bättre det är inte hoppsan, oj osv....

Utan så här är det och det här är vad som händer nu...

Jag tog en regäll smäll rakt in i väggen då...
Jag hade inte väntat mig något av det som sas i det rummet...

Min värld rasade samman så pass så mycket så jag sluta sova, jag klev upp och tog hand om min dotter och fortsatte ligga och kolla i taket, drog på mig ett leende för vänner och hoppas att allt skulle bli bra igen...

Det var första cellprovet taget...

Jag väntade i 6 veckor på ett brev som förklara för mig att jag hade cellfrändringar och jag var tvungen att att göra om provet...

Ja fick min nya tid på kvinnoklinken och nästa läkare ställde massa frågor och hoppsan så gjordes ett ultraljud på mig...
Stod mellan gravid och något väldigt fel.
Sen gjordes cellprovet om och en gång till blödde jag för mycket...

Den dagen kan jag inte heller glömma när hon föklara att jag har en myom ( muskelknut) i livmodern som är en godartad tumör.
Som hon så fint förklara på ett så fint sett som möjligt går efter att hon gjort ultraljudet och cellprov...
Har aldrig velat krypa så mycket som efter den undersökningen. För smärta efter undersökningen viste jag redan att något var fel mer än på ett sett...

24 timmar senare klev jag upp och gick till jobbet och putta allt åt sidan...
Jag har min dotter och jag har mitt jobb det var min ända tanke för att överleva...

Och mycket riktigt brevet kom som sa samma sak cellförändringar och uppsatt för att ta bort dom.
Nästa dag kom brevet som kalla mig till ultraljudsmottagningen för att undersöka myomen...

Jag fortsatt leva mitt liv...
Sparkade ut en människa ur livet som brydde sig om mig och för mycket...
För jag hade inte tid att stanna upp och bryta ihop...

Sen kom ultraljudet som sa att myomen växt.
Läkarn där gav mig beröm för jag var så lugn...
Mitt enda svar då var vad händer nu.

Efter mycket om och men och ojande så satt jag helt plötsligt på vänte listan för operation...

Tog mig hem och la mig och börja över väga mina alternativ men hade inte tid att stanna upp....
Det var dags att inse att börja tänka på framtiden och Fellicia framtid...

Tiden gick och väntan blev längre...

Min axel han gå sönder och gjorde mig stamkund till ortopedkliniken också.
Första gången jag skulle ta bort cellförändringarna eftersom dom inte kunde göra båda ingreppen samtidigt sköts upp så då som följd sköts operationen upp...

Så i maj i år mer 9 månader efter att allt börja spira neråt...
Gjorde jag min första operation för tt ta bort myoman, kirurgen förklara att hon lyckades bara ta 1 cm.

Vilket fick mig att lämna sjukhuset i chook med en tjejkompis som stått där hela tiden genom allt och det är jag tacksam för att hon gjorde... Upp och ner var det...

Eftersom jag valde att inte berätta för min familj vad som hände i mitt liv...
Jag valde att lämna dom utanför allt.

Om operationen ändå inte hade fått mig att landa på akuten 12 timmar efter att jag fått komma hem...
Hade jag varit nöjd men så bra var det inte...
Men febern avtog ju till slut...

Och tydligen snöade det inte i MAJ som jag försökte hävda till min tjejkompis... 

Som tur lät hon inte mig köra bilen som jag ville... :)

I samma veva som jag gjorde min operation fick jag veta att min mormor var sjuk i cancer...
Och jag älskar min mormor och respektera henne över allt....
Så jag höll tyst när hon bad mig...

Jag hade och har fortfarande större saker att oroa mig för...

Ett par veckor senare var jag tillbaka på kvinnokliniken för att ta bort cellförändringarna och det gick ju bra... Kändes som hjärtat tänkte bygga sig ut ur bröstkorgen bara... Tappa bort pappan till mitt barn samma dag... Kunde knappt stå dom närmaste dagarna men jag överlevde...

Jag hade fortfarande inte tid bryta ihop utan jag blev arg...
Jag har varit arg i nästan ett år på min kropp för det den gör mot mig...
Men jag fortsatte...

Fick dispans från sjukhuset i två månader iallafall från att ha besökt det 1-2 gånger i månaden det var underbart.
Jag tog min dotter och åkte ner över för att få lugn och ro.

Ja fick det nästan iallafall.

Medan jag var ner över gick pappan till mitt barns farmor och dog så bara hitta honom ta hem han och se till så han kom på begravningen.... För jag viste att han aldrig skulle förlåta sig själv annars...

Sen kom hösten som nu ligger över Sundsvall så fint och brevet om ultraljud landa i brevlådan...

Ultraljudet gjordes och den läkaren kan både byta yrke och dra åt helvete på samma gång helst om jag skulle få min vilja igenom.

Hon börja med att tala om att hon läst min journal och förstod inte varför jag skulle göra just denna undersökning...
Ja vilken del av meningen:

Undersökning av myom efter operation är oklart fundera jag på...
Sen att varken läkaren eller sköterskan som var med knappt hade kolla på vad dom höll på gjorde inte det hela bättre.
Men väldigt många tankar på sprit och varmare länder tog mig igenom den undersökningen...

Dock att jag var tvungen att fråga en sak mitt under ja det gjorde inte det hela bättre.

En undersökning som tog 15 min kändes som 2 timmar...

Sen att läkaren under rörande situation kände för att kasta ur sig att så länge myoman sitter kvar i livmodern som kommer den göra så jag bär missfall och jag blir gravid gjorde inte det hela bättre.

Tillslut tog jag mig hem också och är fortfarande tacksam för sällskapet den kvällen...
Har nog aldrig städat så bra som undertiden jag försökte smällta allt detta.

Och nåra dagar senare kom brevet att jag är uppsatt på vänte listan för operationen jag kommit överens med min läkare om. Ja hm om jag ändå pratat med min läkare...

Men ja där är vi nu jag väntar en av två operationer...

För att ta bort myoman för gott...

Efter detta år har jag tänkt och jag har lärt mig en hel del...

Jag har stängt in massa känslor och jag kommer fortsätta bära dom en stund till för det finns ingen tid att bryta ihop...

Men jag har en gjort en plan för min dotter ifall det värsta skulle hända mig.

Jag vet vem jag vill ska ha henne nu om jag inte skulle finnas för henne.

Om en olycka skulle ske så är det Lisen som får ta över ansvaret för henne.

Eftersom hon är hennes andra gudmoder...

Jag har varit djupt nere.

Men jag har rest mig nu och jag tänker gå vidare med mitt liv.

Men jag har tillräckligt mycket vett för att planera ett liv för min dotter om det värsta skulle hända.

Jag är inte perfekt och jag kommer aldrig vara perfekt....

Men jag idag kan jag iallafall säga och skriva att jag gör det bästa som möjligt går.
Jag tar ett steg i taget och jag står på mina ben och ingen annans ben.

Jag har överlevt ett år och jag planerar att överleva många år till...

Bara det att jag ser lite annorlunda på livet.

Jag vet vilka som är mina vänner som jag litar på och jag vet vilka som finns där när jag tillåter det. 

Och jag vet vilka som trycker in sig när jag försöker stänga in mig i ett rum och tar mig ut i den sociala världen igen...

Och folk kanske tycker det är konstigt att jag valt att inte berätta för min familj vad som hände i mitt liv.

Ja hm min familj har inte varit en familj på många år.

Så varför skulle jag.

Den är inte uppbyggd på sanning och kärlek.

Har aldrig varit och kommer aldrig vara...

Jag älskar min familj men jag älskar min dotter och mina vänner mer...

Ja vem som nu kom på att sömnen skulle ta semester.
Kunde väl ha meddelat ägaren till sömnen om detta.

hm

Men det var ev för mycket begärt.

Så trött men det saknas något för att allt ska sluta snurra.

Stormen ligger där i horisonten och väntar på att en liten vindpust som ger den styrkan att rämna allt med marken.

Men men den kommer så småningom.

Och då är det bara stå upp och hålla i sig.

För offer kommer den till slut körda.

Så den som nu bevilja min sömn semester.
Avbryt den så den kommer tillbaka.

1 ipren och nu värmt värmekudden så satan om smärtan inte ger efter.

Så länge jag står, sitter eller rör mig så är smärtan liten eller inheg alls.

Men kära säng, kuddd och täcke.
Vi ska tydligen dejta en värmekudde på köpet för natten eftersom mr smärta försöker krampa och bygga om livmodern så fort jag lägger mig ner.

Så just nu har jag två bästa vänner. Den ena har jag svalt och den andra ligger och värmer mig.

Nej försöka med sömn