Ja då var denna jul över.
Felicia har haft det kanon kul hemma hos farmor.
Tomten som var farbro micke var kanon.
OCh dom hade ätit god mat.
Och fått julklappar så det var frid och fröjd.

Själv spenderade jag min jul på luleåvägen med Catrin och familj.
Fick till julmiddagen också...

Och vinet var gott att dricka i slut ändan av kvällen...
Och trevligt sällskap var det också...

Men nästa år tänkte jag försöka hålla mig till orginal planen...

Nej dags att städa vidare bloggar senare 

Jag då sitter man vaken på luleåvägen då...

Funderar på om jag ska sova eller fortsätta vara vaken...

Min kropp är helt slut och hjärnan känns som om den kommer sprängas...

Jag vet inte hur det gick till men för lite sömn skulle jag gissa på...

Tankarna snurrar men finns inge slut på dom...

Det är som en ond cirkel där alla hjärnceller lagt sig i koma för att slippa vara med...

Jag står i den där korsningen kollar åt höger, kollar åt vänster och kollar rakt fram och funder hmm...

Vilken väg väljer man den åt höger eller vänster eller bara helt enkelt gå rakt fram...

Det är inge som blir bättre för det finns dom som jag vill släppa in...

Men jag kan helt enkelt inte göra det...

Eftersom släpper jag in dom måste jag inse att detta är rock botten...

Sist jag kände så här så fans vissa personer där för mig som inte finns i dag inte på samma sätt...

Och även fast jag skulle vilja ändra tid och rum och göra allt bra så kan jag inte det...

För jag kan inte ta tillbaka det som hände mellan oss som fick oss att gå skilda vägar...

Jag kan heller inte ändra mitt liv och jag kan inte ändra deras liv...

Men just nu så skulle jag nog kunna önska att jag kunde det...
För dom personerna skulle förstå och veta vad som skulle sägas för att det skulle bli bra...
Bara det att denna gång måste jag stå på mina egna två ben och göra detta helt själv och hoppas på de bästa.
Men nu i nattens timmar så önskar jag verkligen att jag kunde göra det bra, att jag kunde ändra det som sagts och gjort.

Nej får ge upp nu....
Det är en ny dag i morgon

Vaknat i panik hela natten.
Somna någorlunda tidigit igår.
Men ha inte riktigt rätt.
Tydligen eftersom jag vaknat varannan timme i panik.
Det finns inge värre än att göra det det.
Irriterandes kan jag lova att det varit.
Sitter som största zombin.

Och jag kan inte sätta fingret på varför jag vaknar i panik. 
Men skulle jag gissa så är det min hjärnans sätt att säga släpp taget just nu.
Släpp in någon.
Men jag kan inte.
Jag vill inte.
Men det är bara inse att jag tror jag få ta in lite harmoni i mitt sovrum så jag får sova. hm

Paniken kommer ändå ge vika till slut bara att leva egenom det hela.

Fanns nog inge sammanhängandes här.

Ska göra frukost till Felicia...
Som är hemma idag....

kram 

Hela november och snart halva december har gått och allt har varit i mörker.
Jag ser inge ljus i tunneln just nu...
Känns som om jag ska drunkna i ett zombi tillstånd.
Jag skrattar med vänner.

Jag pratar med min vänner.

Jag finns där för dom.

Jag lever...

Men jag är en zombi som inte vet riktigt vart jag ska vända mig för att detta ska bli bra.

Jag har så länge jag mins älskad december månad även när jag jobbat för då ligger snön på marken och allt är fint.
Och det blir bättre.

Varje år så länge jag mins så och jag har kunnat har jag firat jul i stockholm hemma hos min mormor.

Men inte i år.  Och dom osynliga tårarna rinner för min kind för jag saknar min familj men jag kan inte åka till Stockholm för där finns personen som sårat mig mer än någon annan. Som har svikit mig så hårt.
Så jag stannar i Sundsvall.
Och Felicia firar jul med sin farmor. :(
Men det är bäst just nu.
För i mitt hjärta är det kallt, det är is där, det är hat.
Och ingen kommer in.
Jag jagar något som varit ett liv jag levt.
För det är så mycket enklare att fly.
Men jag kan inte, jag står kvar och jag vet inte hur jag gör det.
Men kärleken till Felicia är stor och hade jag inte haft henne då hade mina val varit så enkla.

Men min dotter förkännar mer en den zombi jag är.
Det finns inga tårar som kan ordna det. 

Jag vet att min familj älskar mig och förstår mig.
Lika dant som mina närmaste vänner som är som en familj förstår mig och älskar mig.

Jag vet att det är väldigt många människor som är mina vanliga vänner också bryr sig.

Som byter av att hålla koll så att jag inte kliver åt sida och försvinner.

Jag vet att dom finns där... Och väntar på den där lilla ljus skymnten och handen att ta tag i för att dra mig tillbaka men inte riktigt ännu.

Jag kan göra mycket men inte det kan inte lämna det zombi stadium jag är i just nu.
Det tar på kroppen att jag varken äter eller sover men just nu så får det vara.

Jag orkar le när Felicia är vaken och efter mycket om och men så har julgardinerna kommit upp och även tomtarna. Så det är jul mysigt.

Och felicia är lyckligast över det.

Ska även baka med henne nu så det blir jul.

För hon är barn och förkännar bara bra minnen...

Och jag vet att jag alltid är välkomen hem när det blir.


Så vad skulle kunna göra detta bättre.
Jag vet inte.

Inget blir som det var.
Det blir inte att hälsa på minneslunden den 23 dec.
Det blir inte jul hos mormor i år.
Det blir inte vandra i stockholm på juldagen och kolla i NK skyltfönster på julskyltningen och dricka choklad.

Detta är vad jag vet.
Jag vet att någonstans i mörkret finns ljuset.
Men jag är vilse, jag är dränkt i känslor, jag är ingen fast ändå är jag så mycket mer.
Jag är sårad.
Jag är besviken.
Jag är så arg.

Men jag vet också att jag kommer överleva detta.
Det kommer en dag när allt blir bra.
Det kommer en dag när personen i frågan kommer behöva stå till svars för allt.
Det kommer även en dag då jag kommer gå min väg för gått och inte kolla mig om utan bara gå vidare för det är det jag förkännar.
Det kommer en tid för allt men den tiden är inte just nu.

För jag tänker inte bära på mina axlar en persons liv.
Men 14 års ilska måste komma ut till slut och det kommer inte bli ett lyckligt slut.
För det är så mycket som ska förklaras den dagen jag vill ha mina svar. 

Tills den dagen kommer lär jag vara en zombi på autopilot men så länge min dotter är lycklig och det är vad som räknas det är det som är det hela.

Nej nu ska jag göra disken.