Jag kommer fortfarande ihåg exakt varje sekund och vad som sades i det där rummet....

För jag vet hur ont det gjorde efteråt...
Jag var den som såg blodet och frågade om det verkligen skulle vara så mycket och skulle det göra så ont...
Den läkaren hade inge riktigt bra svar...
Svaren har efter ett år blivit mycket bättre det är inte hoppsan, oj osv....

Utan så här är det och det här är vad som händer nu...

Jag tog en regäll smäll rakt in i väggen då...
Jag hade inte väntat mig något av det som sas i det rummet...

Min värld rasade samman så pass så mycket så jag sluta sova, jag klev upp och tog hand om min dotter och fortsatte ligga och kolla i taket, drog på mig ett leende för vänner och hoppas att allt skulle bli bra igen...

Det var första cellprovet taget...

Jag väntade i 6 veckor på ett brev som förklara för mig att jag hade cellfrändringar och jag var tvungen att att göra om provet...

Ja fick min nya tid på kvinnoklinken och nästa läkare ställde massa frågor och hoppsan så gjordes ett ultraljud på mig...
Stod mellan gravid och något väldigt fel.
Sen gjordes cellprovet om och en gång till blödde jag för mycket...

Den dagen kan jag inte heller glömma när hon föklara att jag har en myom ( muskelknut) i livmodern som är en godartad tumör.
Som hon så fint förklara på ett så fint sett som möjligt går efter att hon gjort ultraljudet och cellprov...
Har aldrig velat krypa så mycket som efter den undersökningen. För smärta efter undersökningen viste jag redan att något var fel mer än på ett sett...

24 timmar senare klev jag upp och gick till jobbet och putta allt åt sidan...
Jag har min dotter och jag har mitt jobb det var min ända tanke för att överleva...

Och mycket riktigt brevet kom som sa samma sak cellförändringar och uppsatt för att ta bort dom.
Nästa dag kom brevet som kalla mig till ultraljudsmottagningen för att undersöka myomen...

Jag fortsatt leva mitt liv...
Sparkade ut en människa ur livet som brydde sig om mig och för mycket...
För jag hade inte tid att stanna upp och bryta ihop...

Sen kom ultraljudet som sa att myomen växt.
Läkarn där gav mig beröm för jag var så lugn...
Mitt enda svar då var vad händer nu.

Efter mycket om och men och ojande så satt jag helt plötsligt på vänte listan för operation...

Tog mig hem och la mig och börja över väga mina alternativ men hade inte tid att stanna upp....
Det var dags att inse att börja tänka på framtiden och Fellicia framtid...

Tiden gick och väntan blev längre...

Min axel han gå sönder och gjorde mig stamkund till ortopedkliniken också.
Första gången jag skulle ta bort cellförändringarna eftersom dom inte kunde göra båda ingreppen samtidigt sköts upp så då som följd sköts operationen upp...

Så i maj i år mer 9 månader efter att allt börja spira neråt...
Gjorde jag min första operation för tt ta bort myoman, kirurgen förklara att hon lyckades bara ta 1 cm.

Vilket fick mig att lämna sjukhuset i chook med en tjejkompis som stått där hela tiden genom allt och det är jag tacksam för att hon gjorde... Upp och ner var det...

Eftersom jag valde att inte berätta för min familj vad som hände i mitt liv...
Jag valde att lämna dom utanför allt.

Om operationen ändå inte hade fått mig att landa på akuten 12 timmar efter att jag fått komma hem...
Hade jag varit nöjd men så bra var det inte...
Men febern avtog ju till slut...

Och tydligen snöade det inte i MAJ som jag försökte hävda till min tjejkompis... 

Som tur lät hon inte mig köra bilen som jag ville... :)

I samma veva som jag gjorde min operation fick jag veta att min mormor var sjuk i cancer...
Och jag älskar min mormor och respektera henne över allt....
Så jag höll tyst när hon bad mig...

Jag hade och har fortfarande större saker att oroa mig för...

Ett par veckor senare var jag tillbaka på kvinnokliniken för att ta bort cellförändringarna och det gick ju bra... Kändes som hjärtat tänkte bygga sig ut ur bröstkorgen bara... Tappa bort pappan till mitt barn samma dag... Kunde knappt stå dom närmaste dagarna men jag överlevde...

Jag hade fortfarande inte tid bryta ihop utan jag blev arg...
Jag har varit arg i nästan ett år på min kropp för det den gör mot mig...
Men jag fortsatte...

Fick dispans från sjukhuset i två månader iallafall från att ha besökt det 1-2 gånger i månaden det var underbart.
Jag tog min dotter och åkte ner över för att få lugn och ro.

Ja fick det nästan iallafall.

Medan jag var ner över gick pappan till mitt barns farmor och dog så bara hitta honom ta hem han och se till så han kom på begravningen.... För jag viste att han aldrig skulle förlåta sig själv annars...

Sen kom hösten som nu ligger över Sundsvall så fint och brevet om ultraljud landa i brevlådan...

Ultraljudet gjordes och den läkaren kan både byta yrke och dra åt helvete på samma gång helst om jag skulle få min vilja igenom.

Hon börja med att tala om att hon läst min journal och förstod inte varför jag skulle göra just denna undersökning...
Ja vilken del av meningen:

Undersökning av myom efter operation är oklart fundera jag på...
Sen att varken läkaren eller sköterskan som var med knappt hade kolla på vad dom höll på gjorde inte det hela bättre.
Men väldigt många tankar på sprit och varmare länder tog mig igenom den undersökningen...

Dock att jag var tvungen att fråga en sak mitt under ja det gjorde inte det hela bättre.

En undersökning som tog 15 min kändes som 2 timmar...

Sen att läkaren under rörande situation kände för att kasta ur sig att så länge myoman sitter kvar i livmodern som kommer den göra så jag bär missfall och jag blir gravid gjorde inte det hela bättre.

Tillslut tog jag mig hem också och är fortfarande tacksam för sällskapet den kvällen...
Har nog aldrig städat så bra som undertiden jag försökte smällta allt detta.

Och nåra dagar senare kom brevet att jag är uppsatt på vänte listan för operationen jag kommit överens med min läkare om. Ja hm om jag ändå pratat med min läkare...

Men ja där är vi nu jag väntar en av två operationer...

För att ta bort myoman för gott...

Efter detta år har jag tänkt och jag har lärt mig en hel del...

Jag har stängt in massa känslor och jag kommer fortsätta bära dom en stund till för det finns ingen tid att bryta ihop...

Men jag har en gjort en plan för min dotter ifall det värsta skulle hända mig.

Jag vet vem jag vill ska ha henne nu om jag inte skulle finnas för henne.

Om en olycka skulle ske så är det Lisen som får ta över ansvaret för henne.

Eftersom hon är hennes andra gudmoder...

Jag har varit djupt nere.

Men jag har rest mig nu och jag tänker gå vidare med mitt liv.

Men jag har tillräckligt mycket vett för att planera ett liv för min dotter om det värsta skulle hända.

Jag är inte perfekt och jag kommer aldrig vara perfekt....

Men jag idag kan jag iallafall säga och skriva att jag gör det bästa som möjligt går.
Jag tar ett steg i taget och jag står på mina ben och ingen annans ben.

Jag har överlevt ett år och jag planerar att överleva många år till...

Bara det att jag ser lite annorlunda på livet.

Jag vet vilka som är mina vänner som jag litar på och jag vet vilka som finns där när jag tillåter det. 

Och jag vet vilka som trycker in sig när jag försöker stänga in mig i ett rum och tar mig ut i den sociala världen igen...

Och folk kanske tycker det är konstigt att jag valt att inte berätta för min familj vad som hände i mitt liv.

Ja hm min familj har inte varit en familj på många år.

Så varför skulle jag.

Den är inte uppbyggd på sanning och kärlek.

Har aldrig varit och kommer aldrig vara...

Jag älskar min familj men jag älskar min dotter och mina vänner mer...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gott 20 dagar på nya året...Jag började 2017 med en jävla fart.Ändringar i livet som i längden kommer få mig att må bättre...Har jag valt att berätta vad för alla mina närmaste vänner nej det har jag inte.För jag vill inte ha frågor hela tide...

Det var väldigt länge sen jag var här sist... Mycket har hänt sen sist...Men ändå så snurrar allt i samma cirkel utan slut...Hur jag än vänder och vrider blir jag inte av med dig...Men jag älskar verkligen att du gör bort dig...Att du ber mig lämna...

Efter två dagar men en av dom bästa i världen så känner jag hop om framtigen... Vad säger man lättare chookad i måndags när du plinga på min dörr... Men du kom med solen och du har även fast vi inte gjort så mycket...Fått mig att skratta så mycke...

Jag men varför inte vara vaken denna tid på dygnet.Eftersom jag ändå vaken så kan jag väl göra årets första inlägg jag tror det blir det iallafall...   Så vad har hänt sen sist då...   Jag gjorde vad jag trodde skulle bli min sista operation ...

Ett nej var allt som krävdes för att jag skulle spendera en dag till att ha en konversation med någon som blir 35 år. Som bettede sig som om han var 5 år.Lika tjurig och lika dum stridig.Men bevisen talar för sig själv.   Hade det skett en förä...