Hela november och snart halva december har gått och allt har varit i mörker.
Jag ser inge ljus i tunneln just nu...
Känns som om jag ska drunkna i ett zombi tillstånd.
Jag skrattar med vänner.

Jag pratar med min vänner.

Jag finns där för dom.

Jag lever...

Men jag är en zombi som inte vet riktigt vart jag ska vända mig för att detta ska bli bra.

Jag har så länge jag mins älskad december månad även när jag jobbat för då ligger snön på marken och allt är fint.
Och det blir bättre.

Varje år så länge jag mins så och jag har kunnat har jag firat jul i stockholm hemma hos min mormor.

Men inte i år.  Och dom osynliga tårarna rinner för min kind för jag saknar min familj men jag kan inte åka till Stockholm för där finns personen som sårat mig mer än någon annan. Som har svikit mig så hårt.
Så jag stannar i Sundsvall.
Och Felicia firar jul med sin farmor. :(
Men det är bäst just nu.
För i mitt hjärta är det kallt, det är is där, det är hat.
Och ingen kommer in.
Jag jagar något som varit ett liv jag levt.
För det är så mycket enklare att fly.
Men jag kan inte, jag står kvar och jag vet inte hur jag gör det.
Men kärleken till Felicia är stor och hade jag inte haft henne då hade mina val varit så enkla.

Men min dotter förkännar mer en den zombi jag är.
Det finns inga tårar som kan ordna det. 

Jag vet att min familj älskar mig och förstår mig.
Lika dant som mina närmaste vänner som är som en familj förstår mig och älskar mig.

Jag vet att det är väldigt många människor som är mina vanliga vänner också bryr sig.

Som byter av att hålla koll så att jag inte kliver åt sida och försvinner.

Jag vet att dom finns där... Och väntar på den där lilla ljus skymnten och handen att ta tag i för att dra mig tillbaka men inte riktigt ännu.

Jag kan göra mycket men inte det kan inte lämna det zombi stadium jag är i just nu.
Det tar på kroppen att jag varken äter eller sover men just nu så får det vara.

Jag orkar le när Felicia är vaken och efter mycket om och men så har julgardinerna kommit upp och även tomtarna. Så det är jul mysigt.

Och felicia är lyckligast över det.

Ska även baka med henne nu så det blir jul.

För hon är barn och förkännar bara bra minnen...

Och jag vet att jag alltid är välkomen hem när det blir.


Så vad skulle kunna göra detta bättre.
Jag vet inte.

Inget blir som det var.
Det blir inte att hälsa på minneslunden den 23 dec.
Det blir inte jul hos mormor i år.
Det blir inte vandra i stockholm på juldagen och kolla i NK skyltfönster på julskyltningen och dricka choklad.

Detta är vad jag vet.
Jag vet att någonstans i mörkret finns ljuset.
Men jag är vilse, jag är dränkt i känslor, jag är ingen fast ändå är jag så mycket mer.
Jag är sårad.
Jag är besviken.
Jag är så arg.

Men jag vet också att jag kommer överleva detta.
Det kommer en dag när allt blir bra.
Det kommer en dag när personen i frågan kommer behöva stå till svars för allt.
Det kommer även en dag då jag kommer gå min väg för gått och inte kolla mig om utan bara gå vidare för det är det jag förkännar.
Det kommer en tid för allt men den tiden är inte just nu.

För jag tänker inte bära på mina axlar en persons liv.
Men 14 års ilska måste komma ut till slut och det kommer inte bli ett lyckligt slut.
För det är så mycket som ska förklaras den dagen jag vill ha mina svar. 

Tills den dagen kommer lär jag vara en zombi på autopilot men så länge min dotter är lycklig och det är vad som räknas det är det som är det hela.

Nej nu ska jag göra disken.